Hur funkar egentligen det här med att vara bästa kompis med någon av motsatta könet? Kan man verkligen dela ALLT med någon utan att känna något fysiskt för varandra? Jag tror det är möjligt. Jag har flera killkompisar som jag har delat en massa med och inte känt någon fysisk dragning till, eller att jag har tänkt mig dem som mina blivande pojkvänner. Men var går gränsen? Och hur ska man kunna skilja på kärlek och "bra" vänskap? Det är det som är så himla svårt. Och hur vet man om den andra personen känner likadant? Jag tror att allt handlar om kemi. Om man umgås ensamma så märker man om det ligger något i luften eller ej. Men vad tror ni? Är det möjligt att vara bästa vän med någon av motsatta könet?

Hej på er! Vet att jag inte skrivit på en vecka, men har bara varit med Totte och då vill jag inte direkt sitta vid datorn och vara osocial. Men vi har haft det toppen i alla fall, och igår firade vi in det nya året med gänget från klassen hemma hos mig! Först käkade vi trerätters och efteråt spelade vi drickspel, dansade och vid tolvslaget gick vi ut för att kolla på raketerna och jag fick min första nyårskyss någonsin. Vid två drog alla hem förutom Elin och Totte som sov kvar.

 

Idag så åkte både Elin och Totte vid två och sen dess har jag inte gjort någonting. Bara legat inne och tagit det lugnt och packat inför morgondagen då jag och min familj åker till Dalarna i två dagar. Men tänkte bjussa på lite bilder från nyår!

 

Kom och tänka på mitt ex idag och tänkte slänga in ett inlägg om just ex och att bli dumpad/dumpa. Jag och Max var ju tillsammans i mer än två år vilket är en väldigt lång tid när man är så "små" som vi var. Vi blev tillsammans när jag var 14 och han var 15. Och jag vet att det finns tjejer där ute som är rädda för att släppa taget när man väl känner att det börjar gå utför, för jag var själv en av de tjejerna. Några månader innan jag och Max gjorde slut så märkte jag att allt inte var som vanligt. Vi var kära, men gnistan fanns inte där längre. Och det är när man tappar gnistan som allt går förlorat. Visst kan man inte vara nykär förevigt, men när man slutar göra gulliga saker för att göra varandra glada eller inte orkar åka ut till varandra för att träffas för att det är så långt så finns inte glöden kvar. Det var den som försvann för oss, och när vi väl gjorde slut så vart jag såklart ledsen, men jag tror att jag hade förberett mig mentalt på det ett tag. Jag grät samma dag som vi gjorde slut, men sedan har jag inte gråtit mer. Såklart så var det skit jobbigt i början och man undrar vad man kunde gjort anorlunda eller om man hade kunnat ändra på det som var, men det går över. Efter ett tag så slutade jag älta vårt uppbrott och fokuserade istället på de saker som gjorde mig glad som mina vänner, min familj etc, och helt plötsligt så släppte det.

 

Idag så inser jag att detta var det bästa beslutet för mig och jag mår så himla mycket bättre utan honom. Visst tänker jag på han ibland, men jag saknar inte han längre. Det enda jag saknar är att ha en person i mitt liv som älskar mig och som jag kan älska tillbaka. Man kan väl säga att jag saknar hela "förhållande" grejjen. Jag vet inte riktigt vad jag vill få sagt med detta inlägg, jag kanske mest behövde skriva av mig. Men jag vill i alla fall uppmana alla er tjejer där ute som är i samma situation som jag var i att bryta er loss! Jag vet att det känns som jordens undergång och att du aldrig kommer hitta någon som älskar dig eller som du kan älska på samma sätt men tro mig, det kan man.

Det finns ett jättefint citat som Chuck Bass har sagt i en säsong av Gossip Girl. "If two people are meant to be toghether, eventually they'll find their way back". Citatet är verkligen så himla sant, och jag tror på det. Är man menade för varandra så hittar man tillbaks till varandra, oavsett vad.

 

En sak som jag alltid kommer minnas från sommaren 2012 är Spanien. Det var min första utlandsresa med kompisar utan föräldrar, och vi hade det verkligen toppen. Även fast vi alla bråkade i princip varje dag (det är inte lätt att bo sex personer i en liten lägenhet) så hade vi så jävla kul. Galna utekvällar, nattliga dopp, sol, bad, kärlek, god mat mm. Veckan kunde inte ha blivit bättre och jag vill bara säga tack till alla som var med och gjorde den bäst. Survivors of Alicante 2012 ♥

Nej nu driver jag med er. Jag och Madelene har känt varandra i ca.4 år skulle jag gissa, och vi har varit bästa vänner sen dag ett. Hon är en sådan person som jag kan prata om allt med och hon är en utav mina närmaste vänner. Jag älskar henne obeskrivligt mycket och vi har gått igenom en hel del tillsammans. Tänkte bjuda på ett litet urval av bilder på oss, och sen ska jag även passa på att säga till dig Madde att du måste fixa min blogg för man ser inte min header och när man går in på den så står det att man måste skriva lösenord, så fixa det!!!!

När jag ser denna video så tror jag verkligen på äkta kärlek. Dom är verkligen true soulmates. Önskar er all lycka i framtiden!

Jag ville egentligen bara säga att du är bäst. Du är helt klart det bästa som har hänt mig. Jag vet att jag kan vara jobbig ibland eller irriterande, men det är oftast bara för att jag inte vill förlora dig. Jag vill aldrig behöva vara utan dig och det hoppas jag att jag inte ska behöva vara mer än nödvändigt heller. Jag älskar dig av hela mitt hjärta och jag känner att det här är verkligen på riktigt. Nu har vi snart varit tillsammans i ett år och sju månader och mera ska det bli. Nu är det bara 14 dagar kvar tills vi ses och det kommer att gå fort ska du se. Glöm inte att möta mig på flygplatsen den 30:onde ;) Du är mitt allt Max, jag älskar dig föralltid <3

Men jag är glad i alla fall för idag ska jag vara med min pojke :) Vart eller när är inte bestämt än, men det får vi se under dagen. Jag hoppas ni alla får en toppen fredag så hörs vi. Puss på er!

Efter skolan så åkte jag till stan och träffade Elias (kunde inte träffa min pojkvän). Jag fick med mig en halsduk, ett par örhängen och en 1 1/2 års present till Max. Vi har ju 1 1/2 år om ca.1 månad så det är ju ett tag kvar, men ändå. Men nu måste jag verkligen plugga, vi hörs!